Jag känner stor tacksamhet att jag får bo i detta vackra land.
Här finns mat, kläder, tvättmaskiner, makalös natur, äganderätt och kärlek. Här odlar jag mina jordgubbar och potatis, inte för att jag måste utan för att det är gott och närmare än till mataffären.
Friheten fann jag inte, här fick man inte heller säga vad man ville. Men jag nöjer mig med att straffet åtminstone inte är döden utan bara utfrysning.
Kanske är det jag som har fått allt om bakfoten och tror att friheten är något eftersträvansvärt.
Hur som helst, det goda väger i alla fall upp.
Jag är lycklig.
Här finns de som älskar mig djupt, och jag har en vit päls som inte blir smutsig av luften när jag går ut.
Och jag har en läppstift som inte torkar ut läpparna.
Flytten hit 1993 var helt ok.
Vi behövde inte trängas utan luft i en container eller guppa i en liten båt på Östersjön. Vi hade köpt en riktig biljett "alla+bil", utan retur, på Estonia, Vi hade uppehållstillstånd, ett riktigt uppehållstillstånd, på grund av att min mormor fick det på 40-talet då alla utlandssvenskar fick åka "hem". Men mormor hann aldrig fly, hon missade flyktbåtarna.
När Estland hade blivit självständigt började överenskommelser och lagar som hade gällt före ockupationen gälla igen och vi, svenskättlingar, kunde få uppehållstillstånd.
Jag fattar inte att mina föräldrar vågade ta steget in i det okända, men skräcken inför kommunismens eventuella återkomst var så stor.
Vi sålde lägenheten och en del möbler, som skulle utgöra ett startkapital, och gav oss iväg.
* * *
Där var vi - i Stockholms stora hamn - jag som nybliven 20-åring, min lillasyster, mina föräldrar och vår lilla hund - en liten ettrig blandning av terrier och chihuaua. Det var vår, en blåsig sådan. Med oss hade vi också en chaufför med en liten urgammal folkabuss från 70-talet, fullproppad från golv till tak med våra ägodelar, inklusive ett stort och tungt piano som jag bestämt skulle ha med mig till mitt nya okända hemland.
I tullen började problemen.
Vi ställde oss i kön "inget att tulla". Hunden var vaccinerad och hade alla papper i ordning. Eftersom vi hade levt helt utan kontakt med övriga världen i Sovjetunionen så hade vi ingen tillgång till information om svenska bestämmelser. Veterinären i Estland försäkrade oss om att allt var i ordning och lilla vovven kunde starta sitt nya lyckliga liv i det nya landet.
Redan på båten fick vi konstiga blickar. Någon pekade på hunden och sa någonting som inte lät så muntert, inte som "Åh va söt han är!" liksom, men vi förstod inte ett ord svenska.
Anandes oråd försökte vi gömma hunden under bilsätet när vi blev invinkade i tullens genomsökningsgarage, men någon hade redan ringt från båten och informerat tullen om att vi hade en hund med oss.
Hunden fick inte stanna, vi erbjöds 2 val - avliva honom på plats eller sätta i karantän för 40 000 kr. Så mycket pengar kunde vi inte ens drömma om i vår vildaste fantasi. Vi hittade till slut en snäll personal på båten som tog hand om hunden på väg tillbaka till Estland där min snälla faster tog emot honom. Vi visste att hundens psyke inte skulle klara att skiljas från oss - han var en hittevalp, traumatiserad av att någon hade försökt dränka honom. Han hittades i ett dike några veckor gammal och halvdöd.
Precis som vi befarade så klarade han sig inte - blev apatisk, insjuknade i cancer och dog.
![]()
Denna foto av honom hänger i min hall och påminner mig om hans härligt kalla och fuktiga nos, hans rädsla för vatten och hans gulliga lilla svans. Slipsen sydde jag till honom inför fotograferingen.
Pappa hamnade i polisregistret som varusmugglare för att han försökte ta in hunden i Sverige. "Brottet"är numera preskriberat.
Som straff tog de alla våra pengar i tullen som vi hade med oss av lägenhetsförsäljningen. Tulltjänstemännen sökte igenom alla våra plånböcker och tog allt vi hade - "straffet" blev exakt samma summa som vi hade på oss. Vi förstod inte riktigt då, men när jag hade bott ett tag i Sverige så fattade jag ju att vi hade blivit rånade mitt på ljusa dagen. Det är inte riktigt så rättssystemet fungerar i Sverige - att man bara tar alla ens pengar innan rättegången.
* * *
Med tomt gapande plånböcker, en saknad familjemedlem, ett piano och några flyttlådor blev vi placerade i en flyktinglägenhet i Eskilstuna för att senare bli placerad på någon annan ort i en permanent bostad. Minns när vi - 3 kvinnor och pappa - försökte få upp pianot till tredje våningen. Pappa köpte potatis och la under pianot för att få bättre glid. Hela trapphuset var fullt med potatisspår.
Det knepigaste i det här nya landet var att handla mat - vi visste liksom inte hur man gör. Jag minns vårt första besök på stormarknaden - dessa otrooooooliga mängder med mat och allt låg öppet och tillgängligt. Hur vågar de ha det så?!! Vi fattade inte hur man köper frukt, följde efter några andra ända till kassan i smyg för att se hur de gör. När vi skulle göra så själva så kändes det som att vi stjäl när man bara tog någonting utan att betala i förväg.
* * * .
Efter ett tag blev vi placerade i Motala, levde på ekonomiskt bistånd och gick på SFI för att lära oss svenska och engelska. Det gav oss en hyfsad ekonomisk standard som vi aldrig tidigare haft. Att läsa svenska var lite pinsamt liksom - jag som alltid hade varit så vältalig och duktig på att skriva fick upprepa långsamt efter läraren saker som "Jaaaag....heeeeter..Eve-Mai,,,och...jaaaag...haaaar...en..lilllla...sysssster.".
I brist på andra fritidssysslor åkte vi mycket runt till olika orter, städer och natursköna platser för att lära känna det nya landet. Jag minns fantastiska naturupplevelser från t ex Omberg och Tiveden.
![]()
Denna blus är min enda kvarleva i garderoben från den tiden. Den är köpt i en lågprisbutik som jag tror hette "Spargrisen", om jag inte minns fel. Hade en röd också men den sålde jag för 10 kr förra året.
Det var också en tid av frustrerande ensamhet.
Jag vågade inte prata med människor de två första åren i Sverige utom när jag var tvungen i skolan, i rädslan av att säga fel. Bara vår pappa gick omkring och gjorde sig förstådd med armar och ben. Jag beundrar hans mod.
Vi andra skämdes för vår bristfälliga språkförmåga, umgicks enbart med andra invandrare. Jag minns att jag inte kunde stå ut med ensamheten och försökte ringa till en orkester för att liksom träffa riktiga svenskar och få musicera ihop med andra. Jag såg på svenskar som något högre och bättre, ouppnåeliga.
Jag satt då i flera dagar vid telefonen och skakade, men tills slut så tog jag mig samman och ringde. Jag vet inte hur jag fick fram orden men jag lyckades få dirigenten att förstå att jag ville vara med i orkestern. Och det fick jag också, men jag var alltid knäpptyst, utom fiolspelandet förstås :).
* * *
Språnget från att vara ett musik- och språkgeni med många vänner till den knäpptysta värdelösheten i det okända Sverige tog hårt på mig. Känslan av att vara ingenting var outhärdlig och lämnade djupa sår efter sig, tills universitetslivet började och jag blommade upp.
Jag flyttade hemifrån med min dåvarande bosniska pojkvän till en lägenhet i centrala Linköping, började våga prata med svenskar, fördjupade mina språkkunskaper, fick många härliga nya vänner.
![]()
Denna jeansjacka härstammar från de fattiga studenttiderna i Linköping. Köpte den för 40kr på Trädgårdstorget av en klädförsäljare som importerade italienska kläder av andra sorteringen och sålde de billigt. Denna jacka använder jag faktiskt fortfarande. Den är mjuk i tyget, snygg i färgen och tidlös i snitt och passform.
Jag läste i 7 år på universitetet och fick examen i filosofi.
Jag fullständigt slukade i mig allt som kunde läsas - filosofi, konstvetenskap, litteraturvetenskap, historia, statsvetenskap, pedagogik, sociologi, kommunikation, matematik, juridik. Det kändes som en härlig frihet att faktiskt kunna förstå vad som stod i alla dessa grymt spännande böcker.
Jag hade hittat min plats där jag kunde vara någonting, kunde vara duktig!
På fritiden sjöng jag i kör, var aktiv i styrelsen för Filosofiska föreningen vid LiU. Jag och min dåvarande pojkvän startade också ett metalband som så småningom blev dödsmetallbandet Xzoriath.
Livet lekte...utom på somrarna...då hade vi 0 kr i inkomst i tre hela månader.
Vi var båda invandrare och kände ingen liksom. Våra universitetsvänner åkte för att sommarjobba på sina egna hemorter, men vi hittade inga jobb trots flitigt letande. Som sista utväg försökte vi få ekonomiskt bistånd, men det gick inte bra - svaret var att vi borde ha sparat av studiemedlet på 6000 kr/mån så att det ska räcka över sommaren. Det fanns ingen lösning, men vi kämpade på.
Jag vet inte hur vi överlevde, antar att vi åt mycket hos föräldrarna. Jag minns inte hur vi betalade hyran, jag tror att vi någon gång lånade av föräldrarna och någon gång ringde hyresvärden och bad om uppskov. Men föräldrarna var ju också nyanlända i Sverige utan någon som helst sparkapital. Men de hade nyligen hittat arbete, om jag inte minns fel.
Ingen av oss hade råd med att skaffa körkort heller. Jag minns hur vi konkade hem med bussen med stora matkassar från den billigaste matbutiken i Tornby, föregångaren till Willis. När vi blev medbjudna att gå ut med kompisar till Platens bar så gick vi alltid dit innan 22.00 då det fortfarande var fritt inträde. Vi bodde i samma hus och behövde inte heller betala garderobsavgiften. Vi gick in, tog stämpel, gick hem tillbaka, och gick in igen senare gratis, med några burkar folköl i väskan som vi smugglade in för att inte behöva köpa.
![]()
Det positiva var förstås mina nyvärvade expertkunskaper av budgetshopping och secondhandfynd. Jag lärde mig konsten att hitta snygga grejer för minimal peng, hade ju ingen symaskin heller då.
Numera har jag det gott ställt men köper fortfarande så gott som aldrig ett klädesplagg dyrare än 200 kr. Jag har värsta systemet med tydliga maxgränser för alla typer av klädesplagg och skor. Vid varje köp gör jag en noggrann beräkning på huruvida det lönar sig att köpa eller sy.
Takterna sitter i liksom :)
* * *
Ångesten växte i bröstet med insikten om de bristande jobbmöjligheterna.
Men, en vacker dag, efter 4 års universitetsstudier, så hände det - jag fick jobb!!!
Jag svarade på en tidningsannons och fick napp - började extrajobba som frukostvärdinna i frukostserveringen på det dåvarande Good Evening Hotel, bara några steg ifrån min bostad. Jag ljög i mitt ansökningsbrev att jag var morgonpigg. Brukade ofta gå upp runt 11.00-12.00, pluggade och spelade dataspel på nätterna, men nu var det dags att gå upp kl 5.00.
Känslan av att kunna "betala tillbaka till samhället" som hade tagit hand om oss som nyanlända var enorm!!
![]()
Denna svarta kappa är från tiden i Linköping då jag faktiskt hade extrajobb och kunde köpa en kappa för 800kr efter lite sparande. Jag gick länge på Lindex och dreglade efter den och köpte den till slut. Det var ett bra köp - tidlös. Kappan håller fortfarande, men om ni kollar noga på bilden så syns det hur dammig den är.
Jag jobbade häcken av mig.
Rädslan inför arbetslösheten hade vuxit sig alltför stor.
Det ena ledde till det andra och slutade med att jag hade 4 jobb - som städare, i hotellfrukosten, seminarieledning i logik för studenter i filosofi A+B, och som filosofilärare på gymnasieskolan...samtidigt som jag pluggade, inte bara helfart utan 1,5-fart, och repade med bandet och med kören.
Livrädd för arbetslöshet, ständiga försök att vara så duktig så att ingen skulle vilja bli av med mig blev min huvudsakliga drivkraft som kom att prägla mitt fortsatta liv.
Fortsättning följer - Del 3.
Då får ni veta hur jag hittade kärleken.
Ha det bäst så länge!
PUSS-PUSS!
Jag går numera omkring i vit skjorta och snickarbyxor av skinn, jo, det gör jag faktiskt.
Vad är det som har hänt???
-Vit skjorta 100 kr
-Svarta snickarbyxor 100 kr
Först så provade jag med en frackkavaj från Vila i Göteborg, 300 kr. 
.jpg)
.jpg)
.jpg)
